Uppbrott

Helgerån. Vi är nyss hemma efter sista middagen (för den här gången, nota bene) i Paris, och vi kommer från en Italiensk restaurang, Romantica.  Hur faan är det ställt?

Som Mme R brukar säga " Jag känner att paniken börjar sprida sig" och det skedde i onsdags. Efter lufset på Marsfältet började jag blöda näsblod. Lägg dig sa hon. Vilket senare visade sig vara fel. Det slutade aldrig så hon hämtade en droska och körde oss till Pasteur. Nedlagt sedan 10 år men en vårdcentral förbarmade sig men stod hjälplösa och ordnade ambulans till Hospital Pompidou. Det tog sin tid men jag kom ut med en typ terpentinindränkt tampong i höger näsborre. Mme hade bildligt  stått vid min sida hela tiden, tappert. Anhöriga fick inte gå in behandlingsrummen.Värdena var vid den tidpunkten bra. Ett tag var blodtrycket skyhögt.

Med skogshuggarkrafter hivade hon  ut våra flyttkartonger och åkte till Pigalle och hämtade svensk mat för sommarbuffèn på torsdagen när jag åtnjöt vila i hemmet. Under torsdagen(sent) och fredagen kom "evakueringsflickorna Mme E och A-C " och vi fick förhöjd stämning hela helgen. Vi fick en fin avslutning med vår sommarbuffè, tio flickor vi mött under vår vistelse. Vi kunde t o m bjuda på Svensk sill och OP därtill. Och sjöng vi helan går.

Nu har alla åkt till sitt eller hem till Sverige och det är inte utan att en viss tomhet sprider sig.
Men i sanning, vi har haft en underbar tid i Paris. Lärt oss mer om Paris och fransmän, levt vardagsliv i en annan miljö, kommit närmare varandra, delat detta med alla besökande vänner och familjemedlemmar. Idag åker vi till Sverige. Vi har just återvänt från Bar PTT för vår sista frukost. På hemväg träffade vi vår granne. Hon var så ledsen att vi skulle åka. Hon kramade oss med orden "ni måste lova att återvända". Nu väntar vi bara på avstämning med vår hyresvärd. Vi hörs från Stockholm.

En hönas öde

Den 11/9 2001 flög två plan in i World Trade center i New York. En fruktansvärd katastrof med vittgående konsekvenser för snart sagt hela världen. Många människor fick sätta livet till och vi påminns ständigt om det ohyggliga som skedde. Men att en liten höna fick sätta livet till som en följd av katastrofen är det nog inte många som känner till.

Det skedde på en liten bistro i 19:e arr i Paris, Bar Fleuri som drevs av Mme Huguette. Hon hade en liten höna i trädgården bredvid som kacklade glatt och välkomnade gästerna liksom hennes boss Mme H. Baren var en idyll. 2001 hade fransk radio och television sina kontor  i närheten och Bar Fleuri präglades av att vara en samlingspunkt för journalister. Där fanns en "biblioteksdel" med radio, TV mm.

Den 11/9 var baren full av lunchgäster när flashen om katastrofen kom. Panik utbröt, journalisterna gick inte tillbaka till sina kontor. De följde händelseutvecklingen från baren; lyssnade på radio och TV, pratade (skrek) i telefon, ringda in sina artiklar. Det rådde kaos milt sagt. En av gästerna hade sin hund med och i det kaos som rådde hölls den inte under uppsikt. Tillfället gjorde tjuven och i ett obevakat ögonblick bet hunden ihjäl hönan. För världen i stort har inget blivit sig likt som en följd av nineeleven så också i det lilla livet på Bar Fleuri. Madame Huguette hängde av sig förklädet och gick hem. Hon tappade sugen, de andra fick fortsätta. Hon återkom bara om eftermiddagarna för att ta en kaffe och ibland berätta om hönan.  Efter två år kom en ung kvinna förbi och blev så förtjust i stället. Charmen med storyn om hönan, det gamla kaklet med rosor som gett namn åt baren och känslan av att där i decennier ätits plat du jour och druckits mängder med vin. Hon stannade och tog över och  tillsammans med sin bror driver hon fortfarande Bar Fleuri.

Vackra Mme B driver fortfarande Bar Fleuri

Ta metron till Buttes-Chaumont och gå till 1, rue du Plateau. Sitt en stund och sippa på en Picon, african bitter with beer. Släntra nedför gatan och upplev det mångkulturella Belleville.

Vårt älskade torn

"Mina änder" simmar i en fontän nedanför vårt älskade torn, Eiffeltornet. Var ungarna håller hus vet jag inte . Från början betraktade vi det med skepsis; en turistfälla, nästan vulgärt. Efter fyra månader älskar vi tornet. Vi är där varje dag, vi joggar och lufsar runt på Champ de Mars, marsfältet.

Tornet byggdes till Exposition Universelle 1889 för att fira franska revolutionen 110 år. Gustave Eiffel hette arkitekten som vann uppdraget bland hundra tävlande. Det invigdes 31 mars 1889 och var då 300 m högt, senare har en TV-mast tillkommit och ökat höjden till 324 m. Vill man gå finns 1665 trappsteg.
Varje år kommer ca 8 milj besökare och totalt har snart 250 milj besökt tornet. Och alla fotar, inte bara horderna av japaner, alla. Finns någon plats, sak eller liknande som är mera avfotat? Det landar en ständig ström av bussar och de resande möts omedelbart av våra försäljare av minitorn. De är nästan uteslutande Lankeser, en och annan afrikan. Kommersen är livlig och startar vi 8-tiden och pågår till sent.

Hon övervakar oss vart vi än går i kvarteren

Tour et champs är en perfekt skapelse. Det går en rät linje från kupolen på Ecole Militaire via tornet till mittpunkten på Trocadero. Exakt, jag har kollat. Parken sköts minutiöst. Varje dag jobbar 38 trädgårdsmästare och 17 städare. De sistnämnda plockar och fraktar bort säckvis med skräp som lämnas i gräset efter picknic. Tydliga skyltar upplyser om att det är absolut förbjudet att förtära alkohol på fältet. Men på franskt vis tänjer vi gränserna. Varje morgon bortfraktas mängder med säckar fyllda med glas och burkar.

I blom

Nyligen kuperade man platanerna med hjälp av gigantiska sågar på hydralarm. Då var extrafolk insatt.
Snyggt ska det vara. Det gäller att vårda varumärket så att de 30 milj turister i Paris pratar väl och återkommer. Vanvård skulle åstadkomma stora hål i stadens intäkter från besökarna.

Också tornet får sitt; det målas om regelbundet. Övre delen vart 5:e år och hela tornet var 10:e. Då åtgår 60 ton färg och 25 man målar i 15 månader. Endast med pensel! 18 ggr har det målats till dato.
Numera är också tornet ljusdekorerat, varje heltimma om kvällen blinkar det vackert och det blå "fyrljuset" sveper vackert över stora delar av stan. Har man god kassa kan man äta hos Alain Ducasse på första våningen där han driver Jules Verne som belönats med en Michelinstjärna.

Våra joggande gäster I-B, L och R

Ingen dag är den andra lik. Det är joggare, hundar med hussar och mattar, barn, duvor och skator och andra fåglar. Ibland övernattar en grupp romer och mornar sig bland oss hurtbullar. Ordningsmakten tillåter dock inte att de stannar. Mme R är så lycklig och förvånad över att hundarna aldrig kommer på tanken att antasta henne. Annat är det i Landet Brunsås! Hon diskuterar ständigt frågan med hundägare från Sverige.

Hon är inte lätt att plåta

Vill man få någon slag medkänsla med dem som under två år byggde tornet då ska man bo på hotell på rue Champs de Mars två stenkast bort. Där bodde de som skruvade ihop allt stål som sammantaget vägde 10100 ton. Och då har man nära till Cafe Central i hörnet mot rue Cler. Sätt er och beställ Minuty Rosé och skriv ett vykort och berätta vad ni upplevt på Champs de Mars.    

I händelsernas centrum

När man bor i Paris tror man att man bor i händelsernas centrum och kanske gör man det. Vi är båda tidningsmissbrukare och tidningar finns i överflöd runt hörnet i vår tidningskiosk. Vi har också haft tillgång till både DI och DN i realtid på papper. För att inte tala om alla TV-kanaler både franska och svenska. Efter joggingturen runt marsfältet, inköp av bröd och tidningar är proceduren morgonfika och uppdatering. Det har varit en händelserik vår så vi har haft mycket att göra.

Allt har hänt, frigörelsekrig i nordafrika eller hela mellanöstern, Frankrike deltar i två krig i Afrika, Libyen och Côte d´Ivoire, diskussioner om vi ska ta emot flyktingar i Europa eller stänga våra gränser, framgången för extremhögern i hela Europa. Sunamin i Japan och allt som följt därefter. Mordet eller vad det nu var på Usama Bin Ladin. Och så självklart den inrikespolitiska debatten här i Frankrike som just nu känns mer aktiv än i Sverige.

Sen den stora skandalen DSK. Man kan inte gå in på ett café eller bar utan att alla pratar om det. Frankrike är skakat. Den enda som är jättenöjd är vår tidningsförsäljare. Nu är tidningarna inne i fasen självrannsakan. Varför har media inte skrivit mer om DSK s stora kvinnointresse eller kanske tom "sexmissbruk". Jag har under hela våren läst en hel del om DSK eftersom han seglat upp som en trolig efterträdare till Sarkozy men aldrig läst ett ord om det. Nu väller det fram. I franska media har man som tradition att aldrig skriva om politikers privatliv.  Kanske man måste ompröva det. Alla har vetat. Det har varit en snackis. En chock för fransmännen har också varit alla bilder på DSK i handbojor ock liknande. I Frankrike man mycket restriktiv på att sprida bilder på folk som ännu inte dömda. Och storyn är inte slut.

Flickorna intog Paris

De kom i grupper om tre och två under torsdagen. I åldrarna 60+ till 6. Förväntansfulla och ivriga som galopphästar i startboxarna. Men jag har vana. För några år sedan var det en grupp om fem i åldrarna 80+ till 9.

Vår mlle H bodde hos oss, de andra på grannhotellet Muguet. Efter installation och något glas till de stora gick vi på Cafè Central för mat och Minuty. Där anslöt också ma bellseur Mme E som är gammoster (jämtska)  till H.

Programmet är således redan klart. Tidig frukost och uppstigning i Tour Eifel när det öppnar 9.30. Det är bara jag som vågar högst upp; inte ett moln och vyerna är bedårande. Frågan är om inte klätterställningarna och chokladkexen efter nedfärd uppskattades mer. Metro till La Citè och en timmes resa med vedette på La Seine, i strålande sol. Dessförinnan picknick i parken. Av mammorna skulle den betraktas som onyttig. Promenad till Notre Dame och snabb tur därinne, sedan Crepe-och glassorgie på närbelägen bistro. Shopping på rue de la Varenne och promenad till rue Chevert för avslut med kallskuret. Nu äro alla matta och mätta på mat och intryck.

Spänd väntan under Eiffeltornet

Ett av alla matstopp

Åh, Notredammen

Lördag morgon hämtar jag en Renault Ecspace vid St Sulpice . 9.30 är bilen stuvad med sex flickor och picknickmat och vin och vatten och Oranginor. Strax är vi på A13, svänger mot Vernon och vips är vi framme. Linnea åkte tåg med Blomgren, men är de sex är bil att föredra. Fika och kisseri undanstökas före inträdet. Sedan blir det en enda lång fotsession; titta här, kolla där, båten ligger kvar, oh va fint köket är.....Alla får sitt lustmäte och vi breder ut ett lakan i gräset och äter det medhavda. Under hemresan slumrar några äldre flickor.

Bilresan ut till Givenerny, Es fina bild

Fota, fota fota, spring, spring spring......

Efter tvagning och kort vila tar vi två droskor till Le Select för middag. Mme E väntade i baren. Kyparna är på tå och vi får en fin avslutning; coup de Champagne, Frankfurter et frites och glass i stora lass till de små och Cofit de Canard till de stora.

Js bild av Britt

Söndag reser de hem till Sverige. Flickor, stora som små kan verkligen  ge tillvaron guldkant.
Det blev tomt när de for.

Tack för allt H 6 år!

Mitterrand bodde i våra kvarter

Francois Mitterand och jag har två saker gemensamt. Han bodde i våra kvarter och han älskade marsfältet som är vårt joggingfält under Eiffeltornet. I Frankrike är han fortfarande stor. 10 maj i år var det 30 år sedan han kom till makten. Alla tidningar och TV kanaler uppmärksammade detta. Jag satt uppe halva natten och tittade på dokumentärer och intervjuer. Är förvånad att han fortfarande är så stor här.

På Bastillen firade man hans minne med en jättelik konsert som samlade massor med människor precis som natten efter den otippade valsegern 81. Då var det lite av 1968 stämmning.  Folk grät och dansade. Mitterrand blev den förste och hittills den ende vänsterpresidenten under femte republiken. Frankrike räknar sina republiker utifrån franska revolutionen. Den femte republiken startade 1958 genom att de Gaulle kom till makten och man fick en ny konstitution. Därav uttrycket Vive la France et la République!

Hans presidentperiod blev lång, mellan 1981 till 1995 och kom att kantas både av framgångar men också en hel del skandaler.  Amerikanarna blev galna över att fransmännen hade valt en vänsterledare som tom hade kommunister med i sin regering. Kort efter sin installation genomgick världen en stor ekonomisk kris. Minns ej. Mitterrand försökte på alla sätt rädda frangen men det var varken amerikanarna eller Thatcher intresserade av. Internationellt hade han det inte lätt. Och inte inrikes heller. Han fick några smekmånader sedan ville fransmännen se resultat av hans vallöften om jobb och ökad välfärd och så kom krisen.

Idag säger man att minnet av Francois, förutom alla skandaler är att han avskaffade dödsstraffet (1981), nationaliserade banker och försäkringsbolag, införde pensionsålder 60 år, förstärkte europasamarbetet,  samt lät bygga glaspyramiden på Louvren.

Trots allt lyckades han sitta kvar som president i tre omgångar. Han var bildad, hade manérer och var vältalig. Han uppförde sig som en riktig president. Det gillar fransmän. Det tycker man inte att Sarkozy gör. Han är för "liten" för hetsig och pratar så folk förstår. Sista presidentperioden fick Mitterrand nöja sig med en minoritetsregering med Jaques Chirac som premiärminister. Det gillades aldrig av vänstern. 1995 ställda han inte upp som presidentkandidat alltför märkt av sjukdom. Han fick prostatacancer redan 1981 men det hölls länge hemligt. 1995 valdes Jaques Chirac till ny president. Mitterrand dog 8 januari 1996.

Skriverierna kring Mitterrand var många. Han anklagades bla för att ha samarbetat med Vichyregimen. Så var också fallet men han hade alltid olika förklaringar till detta. Hur det egentligen förhöll sig med detta diskuteras fortfarande. I slutet av hans presidentperiod avslöjades också att han hade "två familjer". Han hade en dotter med sin älskarinna. "Båda familjerna" deltog vid hans begravning. Säkerligen också flera av hans älskarinnor. Han dog i lägenheten i vårt kvarter på Avenue Frédéric le Play mitt emot marsfälten.

9 Avenue de Frédéric le Play

Och så nu detta. Tills idag trodde många att Frankrike och femte republiken skulle kunna få ännu en vänsterpresident vid nästa års val. Dominique Strauss-Kahn chef för Internationella Valutafonden i Washington och socialist leder i alla valundersökningar. Nu sitter han fast i i New York anklagad för sexuella trakasserier, försök till våldtäkt och annat. Skandal både internationellt och inte minst här i Frankrike. Politikerna oavsett parti ligger mycket lågt i sina kommentarer. Den enda som hittills uttalat sig är Marine le Pen, men det är ju känt att han är en riktig "coureur des femmes". Vi får väl se vad nästa steg blir men man kan ju undra över varför franska politiker tänker och styr med snoppen.

Resa i västerled

Normandie är hav och ljus

Vi drog västerut till land där vi fordom slogs och härjade, vi nordiska vikingar. Nu fredligt sinnade for vi med en hyrd rymlig Renault. Efter ett par timmar på A13 nådde vi Honfleur. En pärla vid Seines utlopp med gamla hus i en kuperad miljö och hamnkvarter med mer restauranger än båtar. Vi installerar oss på  la Maison de Lucie i en backe på spottavstånd från centrum. Ett hus med charm och vårt rum vetter mot flod och innanhav.

Nu ingriper ägaren av bloggen och säger att rubriken är fel. Vi for norrut menar hon. Jag kommer förlora, men västerled är mera poetiskt. Vi äter ostron och turbot på kvällen. Morgonen därpå får vi en superb frukost och därav laddade kör vi till Gonneville-sur-Honfleur för att återse det hus jag (Börge) bodde i 1974. Ny ägare och ciderpresseriet där vi bodde är numera "fin" bostadslänga.

La Maison de Lucie vårt ljustillhåll i Honfleur

Atmosfär som Åkerblads i Tällberg eller Ruths i Skagen

Längs la Côte till Deauville. Mme njuter av havet, " detta är mitt element " utbrister hon i vattenbrynet.
Efter lunch, grillad thon, kör vi vidare och håller vid Pegasus Bridge och sänder kort till historikern Bosse S. På hemväg stannar vi i Bayeaux och stiger in i katedralen. Så mäktig!

Deauville i lågsäsong

Le Vieux Honfleur

På kvällen mera fisk i inre hamnen på Le vieux Honfleur. Så snart det öppnat påföljande morgon besöker vi Musée Eugene Boudin, en av många impressionister. Går sedan högt upp i backarna och kommer till kapellet Notre-Dame-de-Grace.  Där får vi lära oss att Honfleur var den enda stad som skonades från bomber under kriget och skälet var att innevånarna gick i kapellet och bad ihärdigt. Värt att fundera över om man vill försätta berg.


Iväg på det som skulle bli en kort tripp till Fontainbleau men som blev en alltför utdragen resa ety jag valde småvägar där bl a kolonner av John Dere sänkte marschfarten. Med rätta fick jag utstå spe!
Vi kom dock fram till Hotel de Londres med slottet i fonden.  Vi rekommenderades till Criqombouche där vi åt en underbar filé d´agneau. Sällskapet utgjordes såvitt vi förstod av professeurer från INSEAD. Engelsk konversation med rynkade pannor.

Trängsel, penschisar och överflöd

Om morgonen gick vi in i slottet. Besåg en prakt som förklarar varför folket ibland gör revolution.
Vi for sedan till Grez-sur-Loing och blev besvikna. Den omtalade svenskstaden som tillhåll för konstnärer och författare var visserligen lugn och låg vackert vid floden men därutöver intet. Inte en bar, inte en restaurang inte en butik, inte ett glas rosé kunde uppbådas.

Grez-sur-Loing vackert men dött inte ens en affär eller bar

Vi åkte!
Till Ikea för att köpa svensk mat inför den avskedsbuffé vi planerar den 28/5.
Borta bra men hemma bäst.  

PS Måhända är det vi vildsinta nordbor som infört den bisarra seden Trout Normande, ett glas calvados mellan varje rätt.