Uppbrott

Helgerån. Vi är nyss hemma efter sista middagen (för den här gången, nota bene) i Paris, och vi kommer från en Italiensk restaurang, Romantica.  Hur faan är det ställt?

Som Mme R brukar säga " Jag känner att paniken börjar sprida sig" och det skedde i onsdags. Efter lufset på Marsfältet började jag blöda näsblod. Lägg dig sa hon. Vilket senare visade sig vara fel. Det slutade aldrig så hon hämtade en droska och körde oss till Pasteur. Nedlagt sedan 10 år men en vårdcentral förbarmade sig men stod hjälplösa och ordnade ambulans till Hospital Pompidou. Det tog sin tid men jag kom ut med en typ terpentinindränkt tampong i höger näsborre. Mme hade bildligt  stått vid min sida hela tiden, tappert. Anhöriga fick inte gå in behandlingsrummen.Värdena var vid den tidpunkten bra. Ett tag var blodtrycket skyhögt.

Med skogshuggarkrafter hivade hon  ut våra flyttkartonger och åkte till Pigalle och hämtade svensk mat för sommarbuffèn på torsdagen när jag åtnjöt vila i hemmet. Under torsdagen(sent) och fredagen kom "evakueringsflickorna Mme E och A-C " och vi fick förhöjd stämning hela helgen. Vi fick en fin avslutning med vår sommarbuffè, tio flickor vi mött under vår vistelse. Vi kunde t o m bjuda på Svensk sill och OP därtill. Och sjöng vi helan går.

Nu har alla åkt till sitt eller hem till Sverige och det är inte utan att en viss tomhet sprider sig.
Men i sanning, vi har haft en underbar tid i Paris. Lärt oss mer om Paris och fransmän, levt vardagsliv i en annan miljö, kommit närmare varandra, delat detta med alla besökande vänner och familjemedlemmar. Idag åker vi till Sverige. Vi har just återvänt från Bar PTT för vår sista frukost. På hemväg träffade vi vår granne. Hon var så ledsen att vi skulle åka. Hon kramade oss med orden "ni måste lova att återvända". Nu väntar vi bara på avstämning med vår hyresvärd. Vi hörs från Stockholm.